tisdag 28 juni 2011

Tävlingsdebut nummer 2

Eftersom mina knän hindrat mig från att tävla i början av sommaren så kan man säga att min tävlingssäsong startade på nytt i Pudasjärvi den 23/6. Hade hunnit genomföra två häckträningar som ändå gått helt ok och ingen smärta hade jag heller så jag bestämde mig för att jag lika gärna kunde börja tävla igen. Pudasjärvi är ett lustigt ställe där det oftast är varmt, soligt och medvind. Under de 6 eller sju åren som jag tävlat där så har det varit motvind en gång vilket säger ganska så mycket om vilket bra ställe det är att tävla på. Oftast har jag sprungit både säsongsbästa och personliga rekord där. När vi kom fram till Pudasjärvi så var vädret fint och varmt. Lite regn han det komma på vägen till Pudasjärvi men förhållandena såg än en gång ut att bli kanon. En halvtimme före start hände plötsligt det som typ aldrig händer i Pudasjärvi. Det började ösregna och blåsa och åska och vindarna vände så klart illa kvickt till motvind. Jag är i och för sig inte rädd för att springa i motvind men efter att inte ha sprungit häck på tre veckor så hade det varit kul med lite vind i ryggen. Höckloppet gick i -4,1 vilket typ är storm och tiden blev 14,21. Tiden i sig är skit men med tanke på att det blåste så mycket så får jag vara nöjd. 20 minuter efter häckloppet blev det uppehåll igen och 100m sprang jag i nollvind, typiskt! 100m gick oväntat bra och jag sprang in på tiden 12,22 vilket är ett av mina bättre lopp.

Kroppen då, hur kändes den? Lite seg, trött och inte så explosiv men det var ju ganska så väntat.

På fredag bar det då av mot Kuortane och eliittikisat som skulle springas på Lördag. Väl framme i Kuortane så gjorde jag en verkka och försökte väcka min allt för stela och trötta kropp. Det gick väl så där men jag såg verkligen fram emot att få tävla igen på en lite större tävling. Lördagen började jag med en aamuverkka innan jag gick och åt frukost. Knäna smärtade inte men benen var väligt stela. Försöksheatet gick kl.14 och jag sprang i mitt tycke helt ok 7 häckar, sedan slog jag i de tre sista häckarna vilket gjorde att tiden bara visade 14,01. Det kändes lite lustigt att jag sprungit 14,21 i -4,1 och bara lyckades förbättra mig till 14,01 i lite motvind. Det var ett ganska så klart exempel på att explosiviteten i mina ben inte riktigt fanns där. Kom ändå vidare till final vilket var ett av mina mål med Kuortanes elittävlingar. I finalen förbättrade jag mig till 13,97 men loppet i sig var inte mycket att jubla över. Var seg i starten och kom egentligen aldrig igång med löpningen. Rytmen mellan häckarna ökade aldrig och jag kände mig allmänt seg och trött. Men jag är glad över att kunna springa igen och någnonstans måste man väl alltid börja. Om jag kan springa skitlopp på 13,97 så borde jag nog kunna springa lite fortare senare i sommar. Nästa tävling är i Jämsänkoski på Torsdag och där är målet att förbättra mitt säsongsbästa ännu mera :)

måndag 13 juni 2011

Min vardag

Den senaste veckan har verkligen varit rätt så enformig. Har i princip inte gjort något annat än tränat och jobbat och gått på behandling för mina knän. Tog en massa extra jobbpass eftersom att jag ändå inte kan tävla ännu så är det lika bra att jag jobbar och tjänar pengar plus att behandlingarna som jag går på inte är särskilt billiga. Varför ska fysioterapeuter alltid vara så dyra? Som det är nu har jag ju inte annat val än att gå på behandling så jag får mina ben i skick, men kan nog säga att de pengarna som jag lägger ner på behandlingarna hade jag nog gärna lagt på något annat.

Träningarna som jag gjort nu har gått bra. Även träningsmässigt är det lite enformigt nu eftersom att jag inte gör något annat än springer på gräsmatta, gör styrkeövningar med gummiband och gör vattengympa. Har ändu kunnat springa i hyffsad fart och löpningen känns bra och benen gör inte ont så allt det är ju ett stort plus. Förra veckan provade jag springa på 76cm höga häckar på gräs och det gjorde faktiskt inte ont alls så jag håller tummar och tår för att mina ben sakta men säkert ska börja vara i skick för att springa fort. Även om jag är på ganska bra humör så är det ju såklart frustrerande att inte kunna tävla. Speciellt igår när jag kollade på eliittikisat och det var i princip så perfekta förhållanden som det kan vara med medvind just under +2 och mondo bana då blev jag väldigt sugen på att tävla. Samtidigt vill jag kuna springa max utan att det gör ont så det är väl det som håller mig tillbaka och får mig att vänta med tävlandet. Huvudet vill tävla men kroppen är kanske inte riktigt där ännu.

Åker hem till Korva på torsdag och är hemma tills efter midsommar. Ska bli skönt att komma hem och kanske hitta lite positiv energi och ladda upp inför förhoppningsvis första tävlingsstarten som jag planerat ska ske på häckkarnevalen :)

onsdag 1 juni 2011

Löparknä

Så heter det visst på svenska och på finska mer känt som juoksijapolvi. Detta har jag då enligt fysioterapeuten som jag gick hos idag lyckats få i båda mina knän. Inte så konstigt att jag haft ont och att det gjorde ont att springa i Tarttu. Fick också veta att tävlingsäsongen blir framåtflyttad ca tre veckor eftersom att jag inte får springa innan smärtan är borta. Har däremot börjat gå på behandling redan idag och ska gå på intensiv behandling nu 3 gånger under en två veckors tid. Behandlingen består av att mjuka upp mina kalvot, pakkarat och allt annat som gjort att jag fått juoksijapolvi från första början. En del av behandlingen består av att fysioterapeuten drar med en järnkniv mot mina kalvot. Har som inte kunnat bestämma mig för om det gör ont eller om det bara kittlas.

Det konstiga är att jag inte känner mig ett dugg stressad över att inte kunna tävla, borde jag egentligen inte göra det? Kanske det beror på att jag verkligen vill ha bort den här smärtan som jag haft så länge att jag är beredd att faktiskt vänta med att tävla till slutet av juni, eller så beror det på att vädret utomhus är hur fint som helst och en sådan här dag kan man inte vara på dåligt humör. Igår gjorde jag en styrketräing och lyfte pers i RV, 2x75kg med den nya tekniken :D så mycket har jag aldrig lyft med min nya teknik och det kändes ju nästan lätt. Var ytterst nära att också klara 77,5 men fegade ur lite grann. Så detta kanske också är en orsak till varför jag inte känner mig stressad. Kroppen är i bra form och bara jag får knäna i form så ska jag vara tillbaka och tampas med alla andra på löparbanorna.